Italian High Renaissance Architect and Painter, 1444-1514 In the first decade of the 16th century Donato Bramante was the chief architect in Rome, which had just replaced Florence as the artistic capital of Europe because the patronage of Pope Julius II (reigned 1503-1513) attracted all the leading Italian artists to that city. It is particularly the triumvirate of artists - Michelangelo the sculptor and painter, Raphael the painter, and Bramante the architect - who dominated this period, usually called the High Renaissance, and whose influence overwhelmed the following generations. Donato di Pascuccio d'Antonio, called Bramante, was born in 1444 at Monte Asdruvaldo near Urbino. Nothing is known of the first 30 years of his life. During that period, however, the court of Federigo da Montefeltro at Urbino was a flourishing humanistic and cultural center, attended by artists such as Piero della Francesca, Melozzo da Forll, and Luciano Laurana, who probably influenced the young Bramante. The first notice of Bramante dates from 1477, when he decorated the facade of the Palazzo del Podestaat Bergamo with a frescoed frieze of philosophers.  Related Paintings of BRAMANTE :. | Alessandro Turchi | Tobias Gimbel | Exterior of the church dfg | Death of Joseph Bara | Christ at the Column gfd |
Related Artists:
georg engelhardt schroder
Georg Engelhard Schröder, född den 31 maj 1684 i Stockholm, gift 1727 med Anna Brigitta Spöring, död den 17 maj 1750; konstnär, porträtt- och historiemålare. Georg Engelhard Schröders far, Veit Engelhard, hade omkring år 1670 kommit från N??rnberg och bosatt sig i Stockholm där Georg Engelhard föddes 1684. Han blev tidigt elev hos konstnären och målaren David von Krafft (1655-1724) men lämnade honom 1703 för utlandsstudier. Under 21 år for Georg Engelhard runt i Europa. Han vistades först en tid i Nordtyskland, innan färden gick vidare till Italien. I Venezia förblev han under fem år och kopierade gamla mästare, sysslade med vedutamåleri och hade kontakt med pastellmålarinnan Rosalba Carriera (1675-1757). I Roma tog han intryck av barockmålarna Carlo Dolci (1616-1686), Carlo Maratta (1625-1713), Francesko Trevisani (1656-1746) m.fl. och tillägnade sig det raska men ytliga framställningssätt, som tillhörde den tidens italienska konst. I Paris samlade han impulser hos den franske målaren Noel Nicolas Coypel (1690-1734). Reminiscenser av den italienska och franska konsten kan man påträffa flerstädes i hans kompositioner. I London stannade han i sju år och tog starka intryck av Godfrey Knellers (1646-1723) och Dahls porträttkonst. När Daniel von Krafft avled 1724 kallades Georg Engelhard Schröder hem till Sverige och efterträdde i december sin gamle läromästare som kunglig hovkonterfejare. Som sådan uppbar han lön. Konung Fredrik I satte stort värde på sin konterfejare, och lät honom måla otaliga porträtt av sig och sin drottning Ulrika Eleonora. År 1745 utnämndes han till hovintendent. Georg Engelhard anlitades mycket och samlade ihop en betydande förmögenhet. På 1740-talet nåddes Sverige av den nya franska smaken, i främsta rummet via konstnären Gustaf Lundberg (1695-1786), varvid Georg Engelhard kom att skjutas åt sidan. Han representerade i Sveriges 1700-talsmåleri sista skedet i det italienska inflytandet. Långt ifrån den förnämste, var dock Georg Engelhard en av sin tids mest uppburne målare. Han arbetade inom ett vitt fält: utförde kyrktavlor, allegorier, historiska motiv och porträtt. Hans arbeten har ej sällan någonting vacklande och obestämt, vilket i förening med mycken ojämnhet i utförandet gör många av dem mindre tilltalande för konstkännaren. Han har dock efterlämnat verk, som vittnar om, att han, när han allvarligt uppbjöd sin förmåga, var mäktig till både varm och djup uppfattning samt hade stor skicklighet i färgbehandling och i framställningens enskildheter.
James Mcneill Whistler
American Painter and Printmaker, 1834-1903 James Abbott McNeill Whistler's deft brushwork and mighty ego made him one of London's best-known painters in the second half of the 1800s. Born in Massachusetts, Whistler spent most of his adult life in England and France, in an era when an American artist in Europe was something of a rarity. He specialized in landscapes and (especially later in his career) portraits; stylistically he is often linked with Claude Monet and August Renoir, though he was not exactly part of the Impressionist movement. His etchings also are highly regarded. Witty, cranky and a bit of a devil, Whistler was a regular gadabout in British society. He had a famous long-running feud with the playwright Oscar Wilde, each of them trying to outwit the other with cutting public remarks. Some critics of the era considered Whistler's work to be smudgy and too radical; after viewing Whistler's 1875 study of fireworks over the Thames, Nocturne in Black and Gold: the Falling Rocket, John Ruskin wrote: "I have seen, and heard, much of cockney impudence before now; but never expected to hear a coxcomb ask two hundred guineas for flinging a pot of paint in the public's face." Whistler successfully sued Ruskin for libel but was awarded only a farthing in damages,
Crane, Walter
English Golden Age Illustrator, 1845-1915 English painter, illustrator, designer, writer and teacher. He showed artistic inclinations as a boy and was encouraged to draw by his father, the portrait painter and miniaturist Thomas Crane (1808-59). A series of illustrations to Tennyson's The Lady of Shalott (Cambridge, MA, Harvard U., Houghton Lib.) was shown first to Ruskin, who praised the use of colour, and then to the engraver William James Linton, to whom Crane was apprenticed in 1859. From 1859 to 1862 Crane learnt a technique of exact and economical draughtsmanship on woodblocks.